precis när sis släppt av mig hemma brast allt. tårarna och ångesten. Detta är första gången sen olyckan som jag är själv. helt själv. och första gången jag sover själv på mer än en månad. Bli nu inte oroliga för det vill jag inte att någon ska bli. jag behöver få allt detta ur mig för att kunna gå vidare. tror inte riktigt hur någon förstår. man kämpar och kämpar för att hålla skenet uppe. såå mycket enklare än vad det är. och med risk för att fastna i det negativa så behöver jag skrika ur mig allt. och gråta. för fy fan vad jag gråter. och jag skriver detta för att jag måste. jag måste få det ur mig på alla vis.
Jag känner mig jävligt possitiv till allt, jag gör det. Är så glad att ingen annan bil blev inblandad i krocken eller att jag gjorde min syster mer skadad än vad hon blev. Det är jag så tacksam för.  Jag kämpar för att allt ska bli bra. men jag vill så mycket som min kropp och min ork absolut inte vill eller orkar. och nu säger den ifrån.
så ikväll ska jag lyssna på min kropp och min ork. därför ska jag ta en lååång och varm dusch nu. sen tar vi kvällen som den kommer.