orkar inte blogga om dom senaste helvetes dagarna. och här kommer anledningen  (tagen från min systers blogg) 

i söndags var ingen kul dag! Jag och min syster var på väg till lillasyster i Småland och när vi kört i knappt en timme om ens det räckte så körde vi förbi en olycka på motorvägen där en större bil med släp och en mindre hade krockat. Bilen med släp låg i diket och var helt förstörd medan den andra var totalkvaddad och låg upp på mittenräcket. Utanför satt en människa med filt om sig...en!...undra vad som hänt med den andre.. Usch hemska tanke. Vi körde vidare och kom 20 mil åt fel håll(!) så vi vände och genom kartans och pappas hjälp kom vi ut på motorväg 40 som skulle leda oss till Jönköping. 

Hann inte komma långt förrän vi hamnade i en nästintill stillastående kö. Självfallet ännu en olycka. Fast i denna stod ett par framför sin kvaddade bil. Det är jävligt halt ute...vilket vi inte märkte förräns vi lämnade olyckan och kom upp i fart...

Bilen slog i vänster räcke, studsade till högra, därefter vänstra igen och slutligen vändes bilen om och med full fart rakt in i högerräcket varpå den snurrade runt och ställde sig med nosen ut mot trafiken. Nadja (min syster) som körde greps av panik och kastar sig ur bilen just som en bil med ett äldre par stannar framför vår och springer mot oss. Mannen hinner precis fånga upp Nadja som storgråter av chocken och kvinnan höll fast mig och bad mig sitta kvar i bilen men det enda jag kunde tänka på var att få komma ur den till min syster och hålla om henne. 

Därefter hände allt så snabbt. Räddningstjänsten från olyckan som skett ca 500 meter innan oss var snabbt på plats och pratade med oss. Mitt i allt tar en av dom och leder bort henne till deras bil och jag får ju panik. Tänkte att nu är Nadja skadad och jag ville bara bort till henne. Hon kände desamma om mig och vägrade prata med dom om jag inte va där så räddningsnissen som hjälpte mig bad mig att samla ihop alla saker av värde i bilen så att vi kunde gå bort till deras bil istället. I min chock så fattade jag att vi inte kunde åka därifrån i Nadjas bil för jag såg hur paketerad den hade blivit av smällen men samtidigt förstod jag inte varför vi inte kunde köra vidare.

När jag kom ur bilen kände jag en jäkla smärta i ryggslutet men ville inte att Nadja skulle få veta det och innan räddningstjänsten ens hunnit fram till oss ringde jag mamma. Nu minns jag inte varför och hur jag så snabbt kunde få upp mobilen och ringa.

En kort stund senare var ambulansen på plats och då pratade jag med pappa. Jag ringde mamma o pappa hela tiden. Polisen kom kort därefter och sen bärgningsbilen. Ambulansen tog oss till Mölndals sjukhus under tiden som räddningstjänsten körde en bit längre fram på motorvägen där det skett ännu en olycka. Jag mådde inte bra kan jag berätta när de ber mig sitta i framsätet och lägger Nadja med krage på sig på en bår. Tänkte att nu är hon sabbad. Nu har det hänt henne något och jag vet inte hur många gånger som jag frågade ambulansnissen "Var har hon ont". 

Alla var så himla trevliga. Mannen som stannat framför vår bil berömde Nadja för hur hon hanterade situationen. Det var ju så halt ute...

På sjukhuset var personalen smått snorkig. Så himla trist stämning. En del var trevliga men usch vad jag är glad att jag inte bor i Mölndal och måste uppsöka den akuten ifall något händer hädanefter. Nadja fick röntgas och jag blev undersökt. Sen följde en lång väntan, klockan har aldrig tickat så långsamt förut, innan mamma, pappa och Hardy kom.