första gången på länge känner jag lycka.
men på samma gång kommer sorgen springande hack i häl. det är sorgligt att allt behövde gå så
här långt och det är sorgligt att vår minsting i familjen inte är här nu.
det är sorligt. men också det bästa som kunde hända. jag tror att gud tycker att vi har haft tillräckligt med
prövningar nu och att alla måste få lugn och ro och kunna andas. jag tror verkligen det.
det är slut på allt nu. allt.
och det gör mig orolig. detta är en känsla som jag aldrig har känt. jag har aldrig upplevt den men nu är den här.
hur hanterar man det? hur gör man med saker som man aldrig har varit med om innan? det finns inget facit och ingen bruksanvisning. man känner sig förvirrad.
och förhoppningsvis blir allt bra om ett tag för då har alla samlat nya krafter så då tar vi tag i det igen.
jag älskar er världens bästa familj.