men allt jag kan säga är att jag älskar denna Schulman familj (+alex ex,katrin)
dom är så underbara och deras skämt går inte att jämföra med ngt annat.
älskar att sitta där o klicka mig fram på deras bloggar på 1000apor.se
och ibland berör alex texter mig mkt. väldigt mkt.


ur alex blogg.

Du och jag

tis, 21 okt 2008 12:40

Calle påstår i sin blogg att jag inte avser svara på de 450 frågor som jag fått från er besökare. Han ljuger. Självklart ska jag svara på dem. Jag har redan börjat. Saken är den att vissa av frågorna får mig att må dåligt. Inte frågor av typen "hur kan du vara så dum i huvudet", de svarar jag gärna på. Men det finns frågor här, om min barndom bland annat, somstinger till på djupt oroande sätt. Som när man glömt plattan på hemma och inser saken först när man kommit till jobbet. Själen tar sig ut ur kroppen, plötsligt väger man två hekto mindre.

Eller som när man kastar soporna i nedkastet. Varke gång det händer ilar det till - kastade jag ner nycklarna nu också? Det finns något oåterkalleligt i att kasta soporna som jag finner mycket obehagligt. Det händer att jag rotar igenom soppåsen innan jag kastar den för att försäkra mig om att det inte ligger något smycke eller en vacker bok eller ett viktigt papper där. Och trots att jag står där länge och rotar så är det ändå förenat med den djupaste separationsångest när jag kastar påsen. Jag måste skynda från sopnedkastet och TÄNKA PÅ ANNAT, TÄNKA PÅ ANNAT, TÄNKA PÅ ANNAT.

Så känner jag inför vissa av de frågor ni ställt till mig. Jag måste tänka på annat.

Och då tänker jag på dig och mig alldeles ensamma på en fiskerestaurang i mycket avlägset land. En skugga står i sin rykande hytt och steker två fiskar enligt ett gammalt recept från Atlantis. Maten är överraskande som snubbeltråd. Små explosioner av vitlök, olja som rinner på tomatskivorna. Varje tugga säger att oceanen vill oss väl, ett nynnande från djupen. Allt är mycket kvavt här inne, utom det vita vinet som immar iskallt, rinner på utsidan. Det finns väldigt lite charm här inne. Tavlor på fartyg på väggarna. Personal som fräser åt varandra på främmande språk och fladdrar förbi våra bord utan att fråga om vi önskar lite mer bröd. Det här är en krog där alla vänder i dörren, utom vinden - och du och jag. Vi ber servitören om en extra filt och fnittrar förtjust när vi ser hur han låtsas ingenting höra och skyndar bort någon syssla i köket. Det går inte att provocera oss idag. Vi är oslagbara, inte rädda för något, jo rädda för bara en sak: att förlora varandra.

UNDERBART