oj denna kvällen blev känslosam. först blev jag lite småledsen när jag kolla igenom alla mina bilder och upptäkte att snart är det slut med "skoltryggheten" den som man har dragits med i 12 år. och nu tre år i gymnasiet. om ca 200 dagar är det över. its gone. käns lite sjukt faktiskt. sen är det ju jobb, vilket jag älskar och kommer ha kvar. och jag som alltid har varit den största skolhataren någonsin, gråter alltid mest på avslutningar 8:an som 9:an och absolut nu i 3:an kommer jag nog va en av dom som kommer se ut som en emo med smink i hela fejan. men det är kärlek och det kommer följa med en hela livet.

kommer nog gråta lika mkt som jag gjorde när jag förlorade fredde ur mitt liv, en av dom personerna (tsm med nelson, lilli och lissy) som har betytt mkt för mig under en viss period i mitt liv.. men det är hårt, det precis som skolan. men man kommer över det, i nian hatade jag skolan mer än allt annat. men det va bara jag som hade helt igensatta ögon på avslutningen det va bara jag som såg ut som en svullen kines i huvudet. men jag har kommit över det, och den tryggheten precis som jag har gjort med mina gammla vänner. det finns så många som kommer och passerar ens liv. det finns dom som sätter djupa spår, absolut inte alltid negativa spår. utan även dom positiva spåren. och Fredde, nelson och lilli kom in i mitt liv då allt va jobbigt. dom hjälpte mig på fötterna igen. sen va det deras förtjänst att jag träffade lissy. usch vad jag mådde bra denna period. sen fick jag chansen att träffa niccie och även josse. och sen mådde jag sämre än någonsin när dessa människor (dom först nämda) försvan likt vinden ur mitt liv. det tog hårt på mig så många gråtfyllda nätter och dagar. men nu mår jag bra igen jag har hittat tillbaka till tryggheten innom mig och jag har lärt mig att allt har en mening. man lär sig av allt som passerar i ens liv. och det har jag gjort. men vännerna finns inte kvar för alltid och jag har alltid varit den kompis-beroende-typen. har aldrig klarat mig själv, har alltid behövt ngn vid min sida som funnits där. fram till nu, nu är jag största delen ensam (förutom på jobb och skola) jag gör ärenden själv, jag åker hit och dit själv och jag klarar allt bra. helt perfekt för att va exakt, det är inte ofta jag träffar mina vänner längre. men jag vet att dom älskar mig lika mkt för det, precis som jag älskar dom.

usch känslosamma kväll, har inte kännt av sånna här saknader och tillbaka blickar på länge. men ibland så händer det. fast, ett stort fast, det har inte ramlat ner en ända tår. vilket är positivt för mig. för det visar bara hur mkt jag har vuxit, att kunna tänka tillbaka utan att gråta. det har aldrig hänt innan. men någon gång ska vara den första.

nu kallar sängen. tack för mig.